"Mästerligt samspel"

 

"Mästerligt samspel När Borlängebördige Lise Hummel återkommer till Maxims scen så väntar en fulltalig publik. Efter stående ovationer förstår man att mötet varit mycket givande på båda sidor om scenkanten.

- Jag stod på den här scenen redan då jag var väldigt liten, säger Lise. Bland annat i Borlänge Musikteaters uppsättning av snövit. Eller Gävle Dala Teater sällskap, som det hette på den tiden. Hon har sjungit och spelat alltid, så länge hon kan minnas. Med kunnande och ambitioner tog hon sig därmed in på Musikhögskolan i Stockholm. Inriktningen var sång.

- Det var jättekul att träffa nya människor med samma intresse för musik som jag. Nästan direkt fann jag och Gertrud Stenung varandra; vi föll för varandra direkt, säger Lise med ett leende.

På varsin stol på Maxims scen är det ingen tvekan om att de fortfarande är de bästa vänner.

- Jag känner att jag har liksom två äktenskap, säger Lise. Det ena med min man förstås och det andra med Gertrud. Vi är så synkade att vi också skaffat barn ungefär samtidigt och våra familjer umgås mycket privat.

Och nu sitterdet unika paret på scen framför en fullsatt salong, propert klädda i svart; långbyxor och topp. Gertrud har dock en cello framför sig. 

- Jag har spelat cello sedan liten. Först i kommunala musikskolan sedan på Södra Latins musiklinje. I Adolf fredriks musikklasser fick jag särskilt utveckla sången.

På Musikhögskolan kom Lise och Gertrud snart underfund om att de vill göra något tillsammans. Vi träffades på skolan -90 och 1996 -97 började vi nosa på en egen stil, säger Lise. Snart kom vi på att Gertruds cellospel ensamt skulle kunna kompa oss. Det kan det. Du har kanske sett det i Dalhalla eller på tv. Hon är en full utvecklad musikbegåvning och några sådana finns det väl i landet, på något instrument men inte många i hennes klass.

Hon skulle kunna ha en fin karriär som slagverkare, med sin enastående tajming.

- Då skulle hon inte kunna vara med mig, skämtar Lise. Det räcker inte. Då skulle jag  behöva en till instrumentalist. 

Gertrud använder ganska sälla stråken över sin cello. Oftare spelar hon den som en kontrabas, men kanske i ännu större omfattning som ett kompinstrument, där hon med nakna fingrar ofta tar fram en treklang. Ibland smeker den hårdhudade tjejen fram tonerna, för att plötsligt markera med distorsion i en hårt slagen sträng eller en klapp på instrumentkroppen. Melodierna kan bölja i smekande fraseringar, samtidigt som tjejerna klockrent sjunger stämsång med lätt avvikande frasering. Raffinerande musikskapande med precision!

Musik eller humor   Där de sitter på sina stolar inför varje nytt stycke vet man inte vad som väntar, musik eller humor.

- Det dröjde faktiskt ett tag innan vi båda gillar Hasse&Tage liksom Povel Ramel. Han har nog tjänat som en inspiratör för oss. Tjejerna fira sitt lite utdragna tioårsjubileum, nu med en show som heter "Liv är att ta sig ut", vilket är deras omskrivning av tågfönstervarningen "Livsfarligt att luta sig ut". De häcklar våra invanda mönster, vår oföretagsamhet och vår jantelag. Själva mår de alltid såååå bra, säger de med självironi, inte minst beroende på att de är bra. Det skulle nog de flesta göra, med deras förmåga.

- Ulla-Carin Nyquist hjälper oss med svenska texter och några originallåtar, säger Lise.

Det går bar att känna igen välkända Beatlesmelodier och andra pophits, även om de omarbetats rejält. Strax före paus börjar ett stycke med förföriskt vågskvalp och måsskrik, följt av en minst lika förförisk Jaco Pastorius-influerad slinga på basen. Oerhört vackert, liksom balladen i sig som växer fram i lätt bossanovatakt.

I ett senare skedesätter sig Lise bakom pianot och slår an några väl valda toner i utsökt tajming för att i början, mycket avskalat spela en svensk version av Charles Aznavours She. Den ton man tror hon ska spela hör man ändå, i bakhuvudet. Hennes valda toner ger upplevelse av ett annat ackord och en raffinerad ackordsföljd. Två tjejer, två instrument live på scenen; hur kan de låta så fylligt som när de sen lägger på allt vad de har inför låtens final?

- Vi försökte redan tidigt hitta det stora i det lilla, säger Lise. Nu är hon hemma och spelar för släkt och vänner och folk hon inte känner.

- Tyvärr är vi väldigt Stockholms baserade, men nu har vi sagt att vi vill ut i landet med den här showen. Och att få komma hem till Borlänge är ju toppen. Den uppfattningen delar hon med en entusiastisk publik."

 

Lars Rindeskär, Annonsbladet 2011-02-20

"Lise&Gertrud sprider glädje"

 

"De som sett dem på scenen vet att de kan vara mycket uppiggande. Det vilda och hisnande samspelet både musikaliskt och personligt kan fungera som en vitaminchock. De har känt varandra i snart tjugo år och uppträtt tillsammans i tio år.
Bara sättningen med två röster och en cello blir en annorlunda upplevelse. Det uppmärksammade UNT:s recensent Anders Bragsjö på Capricen 2005: "Dessa båda hade med sitt vänliga gnabb sinsemellan och gemensamt subtila kroppsspråk dessutom röster som smälte samman i klang som ljus och mörk nougat." Gertrud Stenung minns framträdandet tydligt:
- det var en speciell upplevelse att ha alla dessa finklädda herrar i ryggen. Det är ju annars mest östrogen i våra shower.
Med en bra konsert i Stockholm i ryggen ser de fram emot att framträda i Konserthuset."

 

Läs hela artikeln
   

Björn G Stenberg, Uppsala Nya Tidning 2007-02-14

"Julkonsert med Lise&Gertrud"

 

"Nu på söndag ger Lise & Gertrud för tredje året i rad, sin egen julkonsert i
Konsterhuset i Stockholm. Dom vill skapa ett andrum i all den stress som julen
kan medföra. - Det finns mycket att oroa sig över, bortsätt från att julen i sig
kan vara något att stressa upp sig över. Därför vill vi skapa det här i jultid,
finna ett lugn som inte bara är kontemplativt utan med mys och ett skönt sväng,
säger Gertrud Stenung."

 

Läs och lyssna

Ulrika Sten, Mitt i Musiken SR 2009-12-18

"Lise&Gertrud & cellon"

 

"I tio år har de stått, eller snarare suttit, på scen tillsammans. Nu firar Lise&Gertrud med ny show på samma ställe där de började.

Egentligen var det redan förra året de firade tioårsjubileum tillsammans. Men då födde Lise barn och det passade inte så bra att sätta upp en show. Men nu är det dags för "Liv är att ta sig ut", en titel som syftar på att det alltid finns en utväg och en lösning i livet.

Som vanligt blir det Lise&Gertruds högst egna tolkningar av andras låtar. Den här gången har de samarbetat med Ulla-Carin Nyquist och satt nya texter till såväl Zappa som Dolly Parton. Lill Lindfors "Fri som en vind" blir i deras tolkning ett brandtal för kvinnokroppens rätt att åldras utan skalpeller eller silikon."

 

Läs hela artikeln:

Louise Kristoffersson, Mitt i 2009-01-20

"Mat möter kultur"

 

"Konstig mat och graffiti. Eller rätter komponerade efter musik. Under fyra tisdagkvällar i augusti med start i kväll lagar kocken Rune Kalf-Hansen mat inspirerad av olika gäster och konstyttringar på Kulturhusets takterrass.

- Lise & Gertrud tar musiken ett steg längre genom att samtala och göra det lättsamt - vilket är precis vad jag vill göra med min mat. Berättar man lite om råvarorna äter folk med andakt, säger Rune Kalf-Hansen.

- Vi tyckte att det var en väldigt rolig och annorlunda idé. Sedan är vi väldigt förtjusta i mat. Kanske blir det något nytt - när salivavsöndringen kommer igång av matdofterna från scenen, hur ska det gå att sjunga då? säger Gertrud Stenung med ett leende."

 

Läs hela artikeln
  

Åse-Marie Nilsson, SvD 2005-08-09

"Simultanförmåga"

 

"EN 17-ÅRIG DALKULLA STÅR 1985 förväntansfull På posten i Borlänge. Hon har för första gången beställt en egen box med tio skivor av sin store idol. Vid den här tiden lyssnar alla hennes kompisar antingen på Van Halen, Howard Jones eller Bob Marley. Men Lise Hummel har annat i tankarna. Hon river skivan ur paketet och läser nöjt på omslaget: Ramels Delikatesser. Povel Ramel som tonårsidol för en tjej fostrad i den ironiska generationen kunde lätt ha tagits för - just ironi. Men ingen kunde vara mer fel.

Möjligtvis var Lise Hummel lite ensam om sin smak bland epatraktorer och raggarsvängar. Man kan förstå glädjen över att komma in på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm ett par år senare och möta en likasinnad.
- Ja, jag har inte tänkt på det, men minns du i början när vi diskuterade Povel, det var ju ganska kul att hur lika vi tyckte.
- Det är texterna i kombination med melodierna, eller hur Gertrud? Finurligheterna helt enkelt, säger Lise i dag.
- Ja, som i En glad epok till exempel, säger Gertrud Stenung och nickar till mig som inte har en aning. Dessa finurligheter ledde i vart fall till en djup vänskap som till och med stått pall för en gemensam satsning på Lise&Gertrud som ett artistpar.

15 oktober intar de på nytt Kilen i Stockholm med showen En smäll till, en nypremiär av den föreställning som gjorde succé förra hösten. De stora tidningarna skrev " Lise&Gertrud upphäver tiden". "extraordinär musikalitet" och "riktigt uppåt tjack i novemberdeppen". Vad handlar En smäll till om
- Om några av de smällar som alla åker på i livet, inte de grövsta som sjukdom och skilsmässor till exempel, utan med vanliga som en sned blick eller en taskig kommentar. Vi har kallat dem för hurril, tryckare och smockan. Skådespelaren Anna Pettersson (Noréntolkare med komisk ådra,i höst aktuell med REA på Börsen) har stått för regin.
- Vi gillade hennes energi och humor när vi såg henne på Brunnsgatan 4. Och samarbetet har fungerat fantastiskt bra. Vi har oerhört roligt. Du skulle höra hur det låter ibland när vi repar. Det är något som verkar följa Lise&Gertrud som en röd tråd, den "fräcka" tonen, i Umeå sammanfattade lokaltidningen intrycket med " mest tantsnuskiga".
- Vadå tantsnuskiga, jag är ingen tant och så speciellt snuskigt är det inte heller. Så skulle man aldrig hålla på om det var en man, säger Gertrud. Nästan samtidigt stoppar Lise&Gertrud in en snus, läppjar på en stor Krönlein och skrockar över den "glamour det är att bli bjuda på öl av en tidning, sånt vill vi ha mer av".

DE GÖR DET MESTA SIMULTANT. Jag skulle kunna skriva "Lise&Gertrud", eftersom de stämmer av varje uttalande med varandra. Är det inte så, Lise? Jo, Gertrud. Kanske är det något som sitter kvar från Ackis, där de  nyfunna vännerna bildade gemensam front mot hierarkier och ömma tår i de musikaliska finsalongerna

- tyvärr var det väldigt lågt i tak där, vi kom från mycket fria miljöer bägge två, och kände oss ganska instängda direkt, säger Lise(&Gertrud). En ventil blev att sätta upp den första schlagerfestivalen någonsin på Musikhögskolan, ett tilltag som möttes först med fnys och nu är en årlig institution. Det räckte dock inte för Gertrud som hoppade av efter att Jonas Gardell ringt och frågat om hon kunde ta med sin cello och följa med på turné. Lise Hummel stannade kvar på skolan.

- Räddningen blev att jag fick plocka in pedagoger utifrån att jobba med. Vid ett tillfälle frågade jag Gertrud om hon kunde kompa mig på cello när jag skulle sjunga några Stevie Wonder-låtar. Jag ville inte bara imitera honom, utan experimentera lite med formen. Den nya konstellationen, två kvinnor och en cello, var född. Regissören Philippa Wallér tillkallades, och ur detta föddes den första uppsättningen. Nu, som spelades i tre år. Nu följdes av Lise&Gertrud live på Nalen. Spelningen finns utgiven som kombinerad CD/DVD, där de presenterar sig som "Sveriges mest udda coverband". Låtvalet är vid

första blicken rätt väntat med flera gamla Beatlesklassiker. Men när man väl lyssnar är det som att höra texten för första gången. Cellon går från djupaste blues till ljud som man inte trodde fanns (introt till Eleanor Rigby). Dire Straits Why worry låter bättre än originalet, den bästa version jag hört, och en del av lovorden börjar få sin förklaring.
- Den där reaktionen är väldigt vanlig faktiskt, att folk liksom ser texten på ett nytt sätt, jaså är det det som den där låten handlar om. Ni kanske borde skicka ett spår till upphovsmännen själva?
- Du anar inte hur många gånger jag har tänkt det, säger Lise (själv). Men ännu har det inte blivit av. Jag tänkte senast när Mark Knopfler var här att det vore kul att göra den versionen som förband.

NÄR VI MÖTS PÅ restaurangen kommer firma Lise&Gertrud direkt från ett möte om framtiden, det började bli dags att dra upp riktlinjer för vad som ska hända efter En smäll till. Helt plötsligt börjar de båda dra skämt på dalmål, eller sjunga delar av repertoaren för att visa vad de menar Om Povel Ramel nämnts tidigare som inspiratör så blir fortsättningen på idollistan ännu mer i Knäppupp-stil: HasseåTage, Carl-Gustaf Lindstedt, Cornelis och Tre Damer, Monica Zetterlund - och Bosse Parnevik. I samma stund förstår man varför Stallbrödernas pris satt som en smäck för två år sedan.

- Det var verkligen en upplevelse att ta emot priset på Tyrol, det var det gamla gardet, våra gamla idoler som satt där, och Parnevik själv som styrde allt. Kommer du ihåg Party hos Parnevik, så jävla bra!

En sak står klar, de vet i vart fall vart de inte vill gå i Humor-Sverige. Av någon anledning dyker Killinggänget upp som exempel, och här verkar Lise&Gertrud ha laddat länge för att få avlossa en salva. Lise Hummel:
- Jag tycker att Henrik Schyffert är stygg. Han har skaffat sig en position där han kan vara mobbningsled och smakdomare i frågan om vad som är kul. Men det är inte alls kul när han nästan får Kajsa Bergkvist att gråta i TV från Idrottsgalan. Jag fick lust att kräkas. Istället längtar båda till en äldre tid när offentlig mobbning inte stod högt i kurs.

Vi börjar tala om gamla tiders revyer, kupletter och Karl Gerhard. Jag förstår vilken tradition som Lise&Gertrud  vill ösa ur. Frågan är vad det blir nästa gång.
- Vi vill ta detta vidare, det är helt klart. Nu har vi dessa begränsningar med cellon som samtidigt ger oss massa frihet. Men vi vill komma till ett läge där vi inte har några begränsningar alls, vi kanske tar in ett stort band, vad vet jag säger Gertrud (& Lise). Vi fick ett gott råd, det var att drömma. Så det gör vi nu."

 

Michael Tjelder, Vi 2004-10-01